Ansedel Erik Mattson Braxe

Född Medelby 1775-04-25 i Houtskär, Finland (SF) (http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=9723617).
Döpt 1775-04-30 i Houtskär, Finland (SF) (http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=9723617).
Död Sveaborg 1808-03-20 i Finland (http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=9723949).

Adress Näsby Houtskär, Finland (SF) (http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=9722105).
Båtsman i Houtskär, Finland (SF) (http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=9723949).
Sveaborg under belägringFörklaringen kräver att vi återigen tar ett kliv bakåt i kronologin. Efter den svenska fältarméns reträtt i februari fick Sveaborg klara sig på egen hand. Omkring den 20 mars var fästningen definitivt innesluten och kontakten med omvärlden bruten. Den svenska garnisonen uppgick då till omkring 6 750 man stridande. På fästningens vallar och i kasematter (ett slags bunkrar) fanns 734 pjäser av olika kaliber.Ryssarna var redan från början på det klara med att fästningen inte kunde stormas. Sveaborg var alltför välplanerad och garnisonen för stark, medan deras egna manskapsresurser var för små. Den ryska belägringskåren växte visserligen successivt till över 6 000 man, men den kom aldrig i antal soldater att överstiga den svenska garnisonen.Psykologisk krigföringLika insiktsfullt förstod ryssarna att det artilleri som de kunde samla mot fästningen var otillräckligt. På plats i de ryska ställningarna fanns till slut nästan sextio kanoner, men av dessa var alltför få av sådan grovlek att de på allvar kunde rå på Sveaborgs murar.Ryssarna satsade därför på att bryta ner fästningens motstånd med psykologisk krigföring. Den ryske befälhavaren i Finland, Fredrik Wilhelm von Buxhoevden, hade ända från fälttågets början planerat hur fästningen skulle besegras. I en promemoria hette det att det gällde ”att göra livet på fästningen så odrägligt som möjligt”.Generalen Jan Peter von Suchtelen, som anförtroddes ansvaret för belägringen, gick in för att minska garnisonens motståndskraft genom punktvis beskjutning och olika typer av påtryckningar. Ryssarna spred också desinformation som på olika sätt nådde garnisonen – bland annat genom officersfruar bosatta i Helsingfors.Den första beskjutningen av Sveaborg genomfördes den 19 till 21 mars. De skador som de ryska granaterna åsamkade fästningen var minimala, endast några mindre eldsvådor bröt ut. Trots att den ryska beskjutningen var harmlös svarade fästningen med en intensiv eldgivning.Cronstedt osäker kommendantDetta tydde på att den svenska ledningen var nervös och det hela var ett onödigt slöseri med ammunition. Dessutom lät Sveaborgs kommendant, Carl Olof Cronstedt, garnisonen stå under vapen flera nätter, vilket tröttade ut manskapet. Mycket märkligt, eftersom den ryska beskjutningen knappast kunde ha varit en förberedelse för en stormning.Cronstedt agerade osäkert. Han visste inte hur stor den ryska belägringsstyrkan var och motsatte sig spaningsanfall trots att detta kom på förslag från andra officerare.Fästningen var alltså långt ifrån hotad på allvar, men Cronstedt inledde ändå förhandlingar med ryssarna. Han lämnade till och med själv Sveaborg för samtal med Suchtelen. Under dessa förhandlingar lovade Cronstedt att inte beskjuta Helsingfors.Detta löfte räddade visserligen staden från förstörelse, men det gav samtidigt ryssarna möjlighet att helt ostört använda husen där för att inkvartera sitt manskap.Påtryckningar på CronstedtUnder samtalen förefaller Suchtelen ha utövat olika påtryckningar på Cronstedt. Han överdrev den ryska styrkans numerär och visade kartor över fästningens svagheter. Suchtelen målade även upp en bild av den utrikespolitiska situationen som hopplös för Sverige. Han till och med framkastade det fräcka förslaget att Sveaborg skulle kapitulera.I detta skede av belägringen stod Cronstedt ändå fast vid sin vilja att försvara fästningen. Det finns uppgifter som berättar att han skulle ha yttrat att ”om också alla utanverken möjeligen skulle intagas, skall jag ännu stå på knä på Ehrensvärds grav och slåss”. Han syftade på den grav i vilken Sveaborgs grundare, greve Augustin Ehrensvärd, låg på fästningens borggård.Intensifierad beskjutningMen Cronstedts inställning skulle några veckor senare ändras. Den 28 mars inleddes ett andra bombardemang av Sveaborg som pågick fram till den 2 april. Mönstret upprepade sig. Trots att den ryska eldgivningen var intensivare denna gång blev skadorna minimala. Den psykologiska effekten var däremot mycket tydlig. På samma sätt som tidigare svarade fästningen kraftfullt utan att kunna slå ut de ryska batterierna som flyttade sig.Sveaborgs öde avgjordes under och strax efter det andra bombardemanget. Nu inledde kommendanten på allvar förhandlingar med ryssarna om kapitulation. Den 2 april mottogs en rysk delegation på fästningen. Cronstedt föreslog ett avtal om vapenvila och svensk kapitulation. Ryssarna överrumplades av svenskens förslag.Förhandlingarna fortsatte de närmaste dagarna och ett avtal arbetades fram. Samtidigt pågick krigskonseljer på fästningen. Under dessa rådsmöten framgick det att långt ifrån alla av fästningens officerare var överens med Cronstedt. Det blev ändå kommendantens ord som kom att gälla.Kapitulerade den 6 aprilDen 6 april beseglades Sveaborgs öde genom den konvention som undertecknades. Fästningen skulle ges upp om inte fem svenska linjeskepp hade anlänt före den 3 maj. För att garantera att svenskarna höll överenskommelsen skulle delar av fästningen överlämnas i pant åt ryssarna.Hela överenskommelsen var mycket märklig och har förvånat eftervärlden i snart tvåhundra år. Det var mycket osannolikt att isen skulle tillåta en undsättning så tidigt som i början av maj. Och inga garantier fanns för att ryssarna utrymde de besatta delarna av fästningen även om svensk hjälp anlände i tid.Några svenska linjeskepp kom inte, faktum är att ledningen i Stockholm inte ens kände till konventionen. Mellan den 4 och 6 maj marscherade således den svenska garnisonen ut från Sveaborg. Det svenska rikets i särklass viktigaste och starkaste fästning föll i ryska händer. Dessutom kunde ryssarna inräkna över ett hundra skärgårdsfartyg som låg upplagda inom fästningen.Ingen enskild händelse under finska kriget firades mer av ryssarna än Sveaborgs kapitulation. I S:t Petersburg visades fanor och andra troféer från fästningen upp under en segerparad.Dömdes till dödenCronstedts handling var i både juridisk och moralisk mening ett förräderi utifrån de normer som gällde 1808. Han dömdes i sin frånvaro till att mista höger hand, halshuggas och steglas i en krigsrätt 1809.Men han kom att omfattas av de allmänna amnestierna efter kriget (en del av fredsuppgörelsen mellan Sverige och Ryssland) och klarade alltså livhanken. Han vistades därefter en tid i Ryssland, men dog 1820 på sin lantgård utanför Helsingfors – ensam och hatad av både landsmän och ryssar. Ingen ville ju kännas vid en förrädare.Någon ekonomisk kompensation eller hög ställning blev det aldrig. Hans öde är mycket speciellt: Cronstedt är på samma gång hjälten från Svensksund och förrädaren på Sveaborg. Mer än något annat har Johan Ludvig Runebergs diktning format hans tragiska eftermäle:Tag allt vad mörker finns i grav,och allt vad kval i liv,och bilda dig ett namn däravoch det åt honom giv;det skall dock väcka mindre sorgän det han bar på Sveaborg.